När man var yngre så uppskattade man inget. Man tog så många saker för givet. Eller jag gjorde det iallafall. Särskilt vänner. Man hade kompisar, liksom. De fanns där, skulle finnas där, inga konstigheter med det. Men idag, ett halvt liv senare (pust) så inser man vad egentliga vänner är. Sådana vänner som man bara är sig själv rakt igenom med. De vänner man idag ser med barn och familj och hus och hela hadderangen, kompisar som en gång i tiden var de tonårigaste av tonåringar. Och jag älskar dem. Verkligen älskar dem. Jag önskar de bodde jämte mig, att jag fick träffa dem varje dag så att jag kunde vara så bekväm alltid, alltid få känna tillhörighet. För M o M, ni är vänner som man delar minnen med och DET kära vänner, det är det mest fantastiska som finns. Och jag är så stolt över er!
/E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar